Jo. Det är det såklart. Men sådär sista veckan före skolavslutning, då när vi egentligen hade tänkt peta ner den där potatisen, så hann vi inte. Ni som haft studenter i familjen vet varför. Sen kom regnet. Och det, tillsammans med kylan, ville inte ta slut. Slutkörda som vi var så resonerade vi så att potatisen tror nog att det fortfarande är tidig vår så vi kan nog vänta en vecka till. Till slut blev det att sätta det som grott för längesen och hoppas på att det som tar sig tar sig.
Så nu går jag här i, törs jag kalla det för potatisåker (?), och hackar och hackar i jorden. Nästan varje gång jag hugger hackan i jorden klingar det så vackert (vi bor ju i Småland - tack inlandsisen!) och nyss i kapp med signalen från järnvägsbommarna. Det är andra året som jag tvingat maken att ställa upp på det här med potatisodling. Förra året gav bra skörd. Jag gjorde en deal med Gud när vi hivat in sista hinken med nyskördad potatis i jordkällaren (hela skörden var ett arbete som tog 8 timmar för hela familjen att utföra, för hand, men så roligt vi hade!). Jag bad honom att bevara potatisen från mögel, råttor och annat oknytt. Det skulle han, sa han. Om jag delade med mig av potatisen till andra. Jag höll min del av avtalet och han höll sin så klart :). Det som var kvar av all potatis förra året kunde vi använda till utsäde i år. Det känns gött!